operaklassen

För snart en vecka sen tog vi, operaklassen, studenten. Jag måste säga att det var en av de bästa dagarna och en av de mest sorliga dagarna i mitt liv. Det är konstigt hur man kan vara jätteglad och jätteledsen samtidigt. Studenten blev trots alla mina oerhört höga förväntningar en toppen dag på alla vis. Det bästa tycker jag ändå är att våran klass inte är en sån där klass som inser hur mycket de älskar varandra den sista veckan, utan våran klass har varit en riktigt go och glad klass sen vi vann "klasskampen" på knorren i ettan. När man nu ser tillbaka på våra tre år går det inte riktigt att förklara hur bra vi har haft det. Hur bra jag har haft det som har fått gå i eran klass.



I söndags var det bal och återigen var förväntningarna sjukt höga och ännu en gång överträffades mina förväntningar. Balen var fantastiskt rolig och. Alla var finklädda men ändå blev det vilda danser med mycket skratt. Det bästa var ändå att man fick träffa alla fina filurer igen.


Förlåt för min otroliga smörighet, men jag känner att jag inte får fram det jag vill utan att smöra en massa.

Idag åker jag och 3 hurtiga kvinnor till ut i Europa och tågluffar i 3 veckor. När jag kommer hem tycker jag att vi ska ha en återträff med klassen. Jag saknar er redan. (smör igen)

Ni har väl inte glömt att det är nu bloggen ska leva som mest. Det är nu alla ska skriva om vad de gör och hur de har det i livet.

Åsa

Jag offrar mig gärna på att skriva lite fler inlägg till denna blogg. Det är ingen uppoffring, i år har jag nämligen upptäckt att jag älskar att skriva. Älskar med stort Ä, och egentligen förstår jag inte varför - allt man gör är att trycka på knappar eller måla krumelurer med en penna - hur kan det vara så befriande?? Men jag skulle inte kunna leva utan det nu längre. Jag har blivit en språkfascist, jag älskar ord, jag älskar att leka med meningar och nyanser och skapa någonting som man sedan kan läsa och då återuppleva allt man kände när man skrev. Jag älskar att försöka få ner virrvarret i mitt huvud på papper. Studenten skrämmer mig helt klart eftersom mycket av skrivandet då kommer att upphöra. Vad ska jag då lägga min tid på, haha?? Som samhällselev har man inte mycket liv utanför pappret och pennan...;)

Problemet med bloggande är att man då tvingar andra att läsa det man skrivit ner; skrivandet upphör att vara endast för författarens skull, och då är det svårt att tycka att något är tillräckligt intressant för andra att läsa. Till exempel det här inlägget: endast egocentriskt dravel nästan i stil med "dagens outfit" och "dagens frukost". Men orka bry sig, sånt är inte nyttigt för själen.

Så nu är det bara sex veckor kvar. Det Eviga Samtalsämnet insåg jag precis. Därför tänker jag inte skriva om det (än). Jag har bara en idé, sen ska jag hålla käft om det. Kan vi inte göra samma sak som vi gjorde i ettan i år? Att vi skriver ett brev på sommaren till någon i klassen? Ja, ja, JAA!


Veckans mysterium: Hur känner man skillnad på en banan och en elefant??

Klura på den ni, nördz!


Svar: Om man inte orkar lyfta den från marken är det troligen en elefant (men det kan också vara en mycket tung banan)

Hajhaj och godnatt och jag hoppas ni drömmer om David Urwtitz (stavas det verkligen så??)

/Sanna, Muhammed, Profeten


(HUR FÅR MAN IN BILDER?!)

Vet ni hur det känns när man är sådär riktigt förbannad så man inte vet vart man ska ta vägen? Precis så känner jag mig just nu. Det var lektionen som gjorde mig förbannad. Det måste sägas att det inte var något fel på lektionen, den var mycket bra. Det är innehållet i lektionen som gör mig förbannad. Det är systemet i samhället som gör mig förbannad. När lektionen handlar om våldtäkter är det svårt att inte bli riktigt upprörd. Vad kan vi göra åt saken? Det finns ju ingen enkel lösning och det är det som gör mig förbannad. Jaja, nu får jag försöka lugna ned mig. Någon som vet hur man bäst blir lugn igen?

En ovanligt upprörd Åsa