operaklassen

Jag längtar efter sol och blommande träd. Jag längtar efter 2500 skrikande elever i A-hallen på fredag. Jag längtar efter att cykla 32 km per dag, fyra gånger sträckan till civilisation. Jag längtar efter att helt spontant packa lite filtar och lite varm choklad och åka till den lilla sjön som inte ligger långt bort och som vi alltid åker till. Sitta på en klippa ihop långt in på natten och skrika enstaviga mansnamn ut över vattnet bara för att det inte går. Jag längtar efter att sitta i mammas ylletröja någonstans i stan och känna mig härligt luffig. Jag längtar efter att bada naken i något hav ute i Europa. Jag längtar efter att sitta i en park i Prag en hel dag utan att göra något annat. Jag längtar efter att köpa ballonger att sätta upp på min ytterdörr den femte juni.



Om 32 dagar går jag upp tidigt, tidigare än på länge - trots att Bengt de närmaste veckorna kommer tvinga upp mig kvart över sex. Jag är ovanligt pigg. Jag har lagt fram kläder dagen innan, trots att jag har vetat i flera veckor exakt vad jag ska ha på mig. Jag är för ovanlighetens skull vitklädd. Antagligen krånglar håret, för allt kan inte gå rätt, men det kommer lösa sig och i vilket fall kommer mössan dölja de flesta skavankerna. På Skalbaggevägen har pappa varit vaken ett tag, han är lite nervös eftersom han har lovat att slå av halsarna på flaskorna med bubbel. Jag blåser upp färgglada ballonger och tejpar upp dem på dörren. De ramlar antagligen ner igen ganska snart eftersom jag kommer ha glömt att ta med mig bra tejp. Men det är ett mindre problem.

Om 32 dagar skriker vi oss hesa, gråter sönder sminket vi kämpade med på morgonen, kramar människor vi i vanliga fall inte kramar, och oroar oss oproprtionerligt mycket för om vi ska få skavsår av våra nya skor eller inte. Vilket vi antagligen får, men då är det bara att ta av dem och gå barfota. Någon kanske blir för full, någon har roligare än han eller hon någonsin haft, någon känner sig förvånande likgiltig och undrar för sig själv vad som egentligen är den stora grejen - detta är ju bara en dag som alla andra? I vilket fall som helst så blir våra liv aldrig sig lika igen.  (Även om omställningen antagligen inte är alls så stor eller så svår som vi nu tror att den kommer bli.)

OM 32 DAGAR TAR VI STUDENTEN.