operaklassen

Nu börjar det, vårt eget kapitel. Det där stora, främmande och verkliga som "de vuxna" försökt förberedda oss för gång på gång, år efter år, men som när vi väl står där ändå känns så plötsligt och skrämmande att man bara får lust att vända sig om och gå tillbaka. Som en oritad karta ligger det där framför oss, livet.

Hittills har våra liv varit väldigt lika varandra. Hur mycket vi än försökt att tänka utanför den så har de befunnit sig inuti den: boxen. Skola, fritid, lov, läxor, Trollhättan. Det har sett likadant ut för oss alla, och för de tusentals andra svennebananer därute. Vi har haft kul, men vi har varit begränsade.

Nu är det slut på det, och omställningen är enorm. Från att ha haft klara uppgifter, kalender, betygskriterier och schema till att inte ha någonting alls. Ingenting. Bara dig själv. Inte ens Trollhättan känns som fast mark under fötterna längre, åtminstone inte för mig. Konturerna blir allt suddigare; vattentornet svajigt, kyrkans klocktorn som en brun utsmetad fläck mot kvällshimlen. Kanalen flyter ut som vattenfärg över de gröna höjderna mot Strömslund, målar klaffbron i grågrönt och gör tågbrons lampor dimmiga. Gatorna känns inte som mina längre, nej, mina fötter vill vandra på andra vägar nu men står trevande och stampar och väntar på att kompassen ska peka åt vilket håll de ska börja gå. Det finns ju så många vägar, så oändligt många.

Är det inte nu man verkligen börja känna vad det är att leva? Förr var vinden ingenting annat än vind. Luft i rörelse. Nu lockar den mig, får mig att vilja ändra rikting. Jag inbillar mig att den för med sig dofter och samtal från främmande länder. En mansröst som försöker lockar köpare på en söndagsmarknad, nyhängd tvätt, ökensand, kanel, curry, nejlikor. Barns skratt och rop på främmande språk, saltvatten, nykokat kaffe. Vem vat vart vinden har varit? Vem kan gissa vart den är på väg?

Hela mitt liv har jag varit fastbunden. Från och med idag är alla band avklippta, och vinden kan ta mig vart som helst, utan konsekvenser. Jag kan själv välja när jag vill följa med, hur långt jag vill färdas och var jag stannar. Jag känner mig som en stigande heliumballong, en drivande flaskpost eller en flyttfågel. Och den känslan är den mäktigaste jag har känt på länge.

Lycka till, kära vänner
Det är NU det börjar!

Adios!
Rebecka