operaklassen

Ifall någon inte har fått mitt mail eller missat mailet bara så lägger jag upp mitt deppande!
och jag menar varje ord. och ni som inte nämns kan jag bara säga att utan er blir det inte operaklassen! varje människa är en viktig bit i någons liv och ni gör en stor bit av mitt hela klassen! och såklart Du med marcus! du räknas som en av Operaklassen om du inte har fattat det!

"Snälla kom tillbaka klassen. Snälla kom hem till mitt hjärta. Det ligger blödande på en bänk utanför Sal 60. Utanför rummet finns vuxenhetens korridor som kallt kyler hjärtat. Jag vill Leva igen, jag vill se mig le igen, jag vill se mig skratta med klassen. Jag vill bli hel igen. Jag vill vara den jag blev med klassen. Jag vet inte vad jag skall göra utan er.
Ni gav mig en mening med detta liv. ni gav mig glädje. Ni gjorde mig till den människa jag är idag, men jag vill inte glömma er! Jag vill att ni fortsätter ha mig kvar i era liv.
Det finns så mycket i mitt liv jag vill glömma! Men inte er! Snälla! Stanna tågen emot friheten och den lovande skatten! Lämna mig inte ensam kvar i barnlandet ensam. Stanna kvar för min skull. Det finns så mycket kärlek jag har att ge snälla lämna mig inte ensam i det våta kalla gräset. leken är inte lika kul utan er. hur skall man kunna leka jage utan några att jaga. jag vill inte jaga den eviga friheten utan er. Jag vill åter se florian sitta längst bak och se förvirrad ut och svara på en fråga han inte hörde. Jag vill höra Fiffi bråka med marcus om saab. Jag vill höra dålig Punk! Jag vill lyssna på mitt hatobjekt Håkan hellström för er skull. Jag vill se Sanna sitta och le som alltid. Jag vill höra om elevrådet av Nicole. Jag vill kunna prata manga med Max medans marcus försöker prata om genus. jag vill höra ljudet av min klass som jag älskar, jag vill se hela klassen igen, jag vill ha lektioner igen.
Jag skall titta på dinna filmer utan att gnälla jag lovar marcus. jag skall göra att ni vill bara ni tar mig tillbaka. Jag vill kunna skämta om bosse. jag vill att niclas skall ha svaret på alla frågor som vanligt. jag vill spela fotbolls VM. jag lovar att inte gnälla om alkohol. Jag lovar att vara den som ni ser mig. Jag lovar att göra minna arbeten i tid. Jag lovar att göra allt för er bara ni inte lämnar min själ på en ensam äng i barndoms landet, mitt hjärta i de vuxnas korridor utan nyckel in till salen.

Snälla. låt det komma en ny termin. snälla...

Från den saknande Anders... "

Fan att man inte inser fören det är försent hur mycket man kan älska en grupp :( Vill fan börja skolan igen T_T suger att vara ledig ..
Kram från eran Anders!!

Fy pa er for att ni inte skriver pa bloggen!

Asa, linda, sanna och outisdern my befinner sig just nu i zagreb och shteker. Vi sitter vid en myket konstig dator sa inlagget kommer varken bli langt eller gramatisk korrekt. Lev med det. Nagot som daremot ar langt ar tagresorna. Fast inte sa langa som vi forvantat oss anda. Vi har sannerligen upplevt stora aventyr och vackra vyer, och da menar vi sjalvklart kyrkor. Imoirgon gar taget mot budapest. den andre juni anlander tre shletna kvannor till trollhattans station, vi forvantar oss en valkomstkommitee!!

hoppas ni har det bra! Och att det regnar pa er.

stekanton halsar.

HANGEL!!!!!!!!

Nu börjar det, vårt eget kapitel. Det där stora, främmande och verkliga som "de vuxna" försökt förberedda oss för gång på gång, år efter år, men som när vi väl står där ändå känns så plötsligt och skrämmande att man bara får lust att vända sig om och gå tillbaka. Som en oritad karta ligger det där framför oss, livet.

Hittills har våra liv varit väldigt lika varandra. Hur mycket vi än försökt att tänka utanför den så har de befunnit sig inuti den: boxen. Skola, fritid, lov, läxor, Trollhättan. Det har sett likadant ut för oss alla, och för de tusentals andra svennebananer därute. Vi har haft kul, men vi har varit begränsade.

Nu är det slut på det, och omställningen är enorm. Från att ha haft klara uppgifter, kalender, betygskriterier och schema till att inte ha någonting alls. Ingenting. Bara dig själv. Inte ens Trollhättan känns som fast mark under fötterna längre, åtminstone inte för mig. Konturerna blir allt suddigare; vattentornet svajigt, kyrkans klocktorn som en brun utsmetad fläck mot kvällshimlen. Kanalen flyter ut som vattenfärg över de gröna höjderna mot Strömslund, målar klaffbron i grågrönt och gör tågbrons lampor dimmiga. Gatorna känns inte som mina längre, nej, mina fötter vill vandra på andra vägar nu men står trevande och stampar och väntar på att kompassen ska peka åt vilket håll de ska börja gå. Det finns ju så många vägar, så oändligt många.

Är det inte nu man verkligen börja känna vad det är att leva? Förr var vinden ingenting annat än vind. Luft i rörelse. Nu lockar den mig, får mig att vilja ändra rikting. Jag inbillar mig att den för med sig dofter och samtal från främmande länder. En mansröst som försöker lockar köpare på en söndagsmarknad, nyhängd tvätt, ökensand, kanel, curry, nejlikor. Barns skratt och rop på främmande språk, saltvatten, nykokat kaffe. Vem vat vart vinden har varit? Vem kan gissa vart den är på väg?

Hela mitt liv har jag varit fastbunden. Från och med idag är alla band avklippta, och vinden kan ta mig vart som helst, utan konsekvenser. Jag kan själv välja när jag vill följa med, hur långt jag vill färdas och var jag stannar. Jag känner mig som en stigande heliumballong, en drivande flaskpost eller en flyttfågel. Och den känslan är den mäktigaste jag har känt på länge.

Lycka till, kära vänner
Det är NU det börjar!

Adios!
Rebecka