operaklassen

Ja, alla viskar om det: Operaklassen har hittat till Facebook. Vi har en egen grupp och nu finns där till och med ett quiz: Vem är du i Operaklassen?

Vill du göra testet? Här är adressen: http://apps.facebook.com/vem-dgr-du-i-gijcecv/


Vi är först, vi är bäst. Fast det visste väl alla redan.

/ Rebecka

Bara att inse. Den kvinnan brukar få som hon vill........... hahhaahaahh


Mackan!

Studenten!!! Ja, det spelar väl ingen roll hur jag än kämpar emot så kommer den. Och eftersom ajg aldrig varit på en så ser jag också framemot den, lite....... Men jag vet därför heller inte vad jag ska förvänta mig ska hända. Men jag har en idé, men det är er dag så ni bestämmer. Mitt förslag är iaf (vi har två timmar på oss minus foto-tid): Åsa och Sanna kör sin vid det här laget traditionstyngda tävling. Jag skulle vilja få köra min absolut sista rit. 10 minuter till ett suprise inslag (vet själv inte vad somm kommer att hända). Ja, och sedan är det upp till er, vad mer ska vara med?

Sen är det slut!

Mackan

Nej, ttela kom inte, tyvärr men så kan det vara ibland. Men ingeting förvånar mig längre. Sex och samlevnadsundervisningen är antagligen sämre än någonsin i historien i Sverige idag. Allt tyder på det. Ny forskning som presenterades samma dag som vi var på Lyrfågelskolan visar att; en majoritet av unga tjejer har erfarenhet av oönskade sexuella erfarenheter, att ungdomar inte skyddar sig när de har sex, och att ungdomars kunskaper om HIV minskar. Jepp, vi var kunnigare på 80-talet.

Men trots detta sker inte ett skit. Alla kör på som ingenting. How can that be?

Vi har iaf gjort vad vi kunnat. Jag vågar påstå att de ungdomar ni kört "Let's talk about Sex" för har fått den bästa sex och samlevnadsundervisningen i Sverige detta år. Det är inget jaag tror, utan det är 100 %. Så sträck på er och inse vad ni kan!!!!

Mackan

Nu är det exakt 1 månad kvar tills vi står på ett lastbilsflak och skriker oss hesa. 1 månad kvar tills vi får våra betyg som talar om hur bra vi har skött oss de senaste 12 åren. 1 månad kvar tills vi samlas hemma hos Sanna för att dricka champang ihop kl 6:30. 1 månad kvar tills vi får använda de där nya kläderna som vi har köpt speciellt till den dagen. 1 månad kvar tills vi för sista gången kommer att vara i sal 60.

I 1 månad till kommer vi att vara en klass; operaklassen.

För att avsluta lite glatt och referera lite till ett av Marcus gamla blogginlägg.

Bilden säger en hel del om oss som klass och våra 3år på MÅG.

/Åsa

p.s på fredag är det utmaningen och det kommer bli hur bra som helst. d.s

Jag längtar efter sol och blommande träd. Jag längtar efter 2500 skrikande elever i A-hallen på fredag. Jag längtar efter att cykla 32 km per dag, fyra gånger sträckan till civilisation. Jag längtar efter att helt spontant packa lite filtar och lite varm choklad och åka till den lilla sjön som inte ligger långt bort och som vi alltid åker till. Sitta på en klippa ihop långt in på natten och skrika enstaviga mansnamn ut över vattnet bara för att det inte går. Jag längtar efter att sitta i mammas ylletröja någonstans i stan och känna mig härligt luffig. Jag längtar efter att bada naken i något hav ute i Europa. Jag längtar efter att sitta i en park i Prag en hel dag utan att göra något annat. Jag längtar efter att köpa ballonger att sätta upp på min ytterdörr den femte juni.



Om 32 dagar går jag upp tidigt, tidigare än på länge - trots att Bengt de närmaste veckorna kommer tvinga upp mig kvart över sex. Jag är ovanligt pigg. Jag har lagt fram kläder dagen innan, trots att jag har vetat i flera veckor exakt vad jag ska ha på mig. Jag är för ovanlighetens skull vitklädd. Antagligen krånglar håret, för allt kan inte gå rätt, men det kommer lösa sig och i vilket fall kommer mössan dölja de flesta skavankerna. På Skalbaggevägen har pappa varit vaken ett tag, han är lite nervös eftersom han har lovat att slå av halsarna på flaskorna med bubbel. Jag blåser upp färgglada ballonger och tejpar upp dem på dörren. De ramlar antagligen ner igen ganska snart eftersom jag kommer ha glömt att ta med mig bra tejp. Men det är ett mindre problem.

Om 32 dagar skriker vi oss hesa, gråter sönder sminket vi kämpade med på morgonen, kramar människor vi i vanliga fall inte kramar, och oroar oss oproprtionerligt mycket för om vi ska få skavsår av våra nya skor eller inte. Vilket vi antagligen får, men då är det bara att ta av dem och gå barfota. Någon kanske blir för full, någon har roligare än han eller hon någonsin haft, någon känner sig förvånande likgiltig och undrar för sig själv vad som egentligen är den stora grejen - detta är ju bara en dag som alla andra? I vilket fall som helst så blir våra liv aldrig sig lika igen.  (Även om omställningen antagligen inte är alls så stor eller så svår som vi nu tror att den kommer bli.)

OM 32 DAGAR TAR VI STUDENTEN.