operaklassen

I det senaste inlägget tyckte jag mig ana en liten underton av bitterhet över att så få människor är aktiva skribenter på denna blogg. Jag inser självklart allvaret i detta problem, men föredrar också att se det postiva i det. Jag hade något konkret positivt att skriva här, men det flög ut mitt huvud tyvärr. Så använd er fantasi. Något måste det ju finnas.

I alla fall, jag tänkte jag skulle göra min plikt till samhället. Men vad ska jag blogga om? Är det nu jag ska presentera min 43-stegsplan med lösningen på Israel-/Palestinakonflikten? Nej, världen är inte redo än, planen får vänta. Men det är storslagen ska ni veta, mina ringfingrar är längre än pekfingrarna.

Kan inte denna bloggen om ca fyra månader bli vårt forum där vi uppdaterar varandra om våra liv? Vad gör alla efter studenten? Finns det ett liv då?  Om alla skriver då och då om vad de sysslar med så kan vi alla fortsätta följa operaklassens framtåg genom världen. Varför? För vi är Nördar. Vi har alltid varit Nördar. Och vi kommer alltid att vara Nördar. Det är inte ett öknamn eller ens ett val, det är en livsstil. Ett kall, en välsignad uppgift. Ett folk, en kamp, ett namn. (Och vi borde skriva vår egen version av Internationalen.)

Och ingen kan komma och säga att vi inte har humor, vi bygger ju mänskliga pyramider på håltimmarna!

Hjälp, vad patriotisk jag blev nu. Vi är väl inte så fantastiska som vi tror, men så länge vi aldrig får veta det så har vi inte ont av det. Så fortsätt tro att ni är fantastiska! Haha, vilka moralkakor....

Nej, nu tog min kladdkaka slut och pappa ropar att jag ska bära ner min packning. Parlez-vouz francais? Det gör inte jag, så de kommer antagligen inte gilla mig där borta. Ha en trevlig vecka och gör mycket roliga saker!!

So long, and thanks for all the fish! (Nörd-hederspris till den som kan placera citatet.)

/ Sanna (SE, jag signerade mitt inlägg!)