operaklassen

Vissa försöker i alla fall att bli hjältar, legender eller omskrivna i historieböckerna.

Vissa gör planer för hur de ska rädda stackars dissekerade Lena (ja hon är ju bara halv) från de fruktansvärda Nissarnas våld. När jag talar om vissa talar jag om mig själv (Rebecka) och Jennifer (och några andra modiga människor från andra klasser.)

Vissa känner patriotismen bulta i bröstet som ett dundrande ånglok mot tågrälsen. Vissa offrar liv och rykte (och jobb på tidningen!!) för att ställa saker och ting till rätta.

Gör det oss då inte till hjältar?  De biffiga nisse-eleverna ringar in oss på skolgården. De behåller Lena utom räckhåll från våra späda bleka samhällselevsarmar. Jag gråter martyrtårar och Jennifer ber dem om nåd och förbarmande över våra arma själar, vi vill ju bara Lenas bästa! Gör det oss inte till hjältar trots att vi flyr med svansen mellan benen? Vi torkar undan de fejkade tårarna (gullök i fickan) och rymmer. Vi hade alltid en plan B såklart. Jennifer knuffar ner den minsta av nissarna, en liten tönt med hängslen och Harry Potter-glasögon, och så låter vi benen springa för livet. Jag skrikandes i panik inom mig, fast kolugn på ytan, Jennifer iskallt och fokuserat fotograferande händelseförloppet där vi springer i slowmotion med de dreglande biffarna efter oss. Och så graciöst som bara vi två kan hoppar vi in i den så kallade "våldtäktsbussen" och slirandes ut från Nisses parkering fördömer vi vårt nederlag. Men är det inte försöket som gör oss till hjältar?

Jag tror i alla fall att världen kommer att minnas oss.

-Rebecka