operaklassen

Inne i en av våra lemmar som med ett finare ord kallas hals (fungerar som en connection mellan magsäcken och världen, så att saker både kan komma ner dit och upp hit) sitter även stämbanden. Dessa små vita men ack så viktiga broskgrejjer gör att vi kan ge ifrån oss alltifrån parningsläten  till skönsång. De gör att vi kan kommunicera med omvärlden och får våra åsikter hörda.

Utan dessa saker i våra halsar hade skolan, politiken, det sociala livet, sången och festerna blivit helt ödelagda och utan det inte heller värt att leva. Vad jag försöker säga med detta är att ni måste upskatta er röst, er identitet, er ledsagare ert kommunikationselement, ert allt! Ni borde även sända en tanke till dem som inte har någon röst. Min försvann nämligen idag. Den är borta, förlorad och efterlyst. Klart att jag hade mina aningar, rösten lekte målbrott vs. tuppläten hela dagen igår, men den kunde förvarnat lite bättre. Jag som skulle hållit tal idag. Fan också!

Många är säkert glada att få slippa höra min kraxiga stämma på hela dagen, men jag kokar snart över. Jag har inte kunnat kommunicera som hederliga människor på minst en timme.

Jag ska nu ge mig ut på jakt efter den frölorade rösten, jag ska söka och jag ska finna.